Just nu är vi två "glada och lite äventyrliga" 70+ som känt oss som "Backpackers" mer än en gång.
Båda är uppvuxna inom Frälsningsarmén i Jönköping och har varit med i olika grupper. Vi är gifta sedan 1971 och har 2 underbara barn & 5 minst lika underbara barnbarn.
Några större "äventyrliga resor" gjorde vi inte förrän vid ganska "mogen" ålder - ofta då tillsammans med Caisa & Uno (= Ninnis syster med man)
Man kan väl säga att det var tack vare eller på grund av detta med "Backpacker-livet" som vårt stora äventyr började. Detta kan du läsa mer om under rubriken "Bakgrund" och då 2010.
Att så starkt känna att man får en uppgift / ett uppdrag trodde vi nog inte skulle vara möjligt. Ulf som genom både sitt ordinarie jobb och genom sin uppgift i musikkåren hade stor vana att prata inför folk blev helt ställd. När han skulle presentera oss kom det inte ett ord - bara tårar. Att på det sättet låta "egot" rinna bort kanske gjorde att uppgiften blev så tydlig.
Varje dag sedan den 28 septembe 2010 har våra vänner varit i våra tankar och våra böner. Vi hoppas att du, som läser de här sidorna också skall känna att allt faktiskt är möjligt.
Kom ihåg att INGEN KAN HJÄLPA ALLA, MEN ALLA KAN HJÄLPA NÅGON. Om ni vill hjälpa oss att hjälpa barnen i Kibera så är vi mycket tacksamma.
Ninni & Ulf
Right now we ar two "happy and a little adventorous" 70+ who have felt like "Backpackers" more than once.
We are both grown up within The Salvation Army in Jönköping and have been members of different groups. We have been married since 1971 and have 2 wonderful children & 5 if possible even more wonderful grandchildren.
Before doing any more "adventurous trips" we had reached a "mature" age and mostly we travelled together with Caisa & Uno (= Ninnis sister and her husband).
We think that we may say that it´s thank´s to or owing to this "Backpacker life" that our great adventure started. You can read more about that on "Background" with start 2010.
A feeling that strong that we got a misson / comission we didn´t thought might be possible. Ulf who through both his daylie job and his position in the Corps band was used to speak in front of people was completely mentally blocked. When he was going to make a presentation of us he couldn´t say a word - tears came in his eyes. Letting his "ego" flow away like this perhaps made the mission that clear.
Every day since 2010 September 28 our friends have been in our thoughts and in our prayers. We do hope that you, who are reading these pages, also may feel that everything is possible.
Please remember that NOBODY CAN HELP EVERYBODY, BUT EVERYBODY CAN HELP SOMEBODY. If you want to help us helping the children in Kibera we will be very thankful.
Ninni & Ulf